Min dotter dog av turbocancer. Hrafn Margeirssons berättelse

03.10.2026 | www.kla.tv/42794

Det är glädjande att se så många människor samlade här idag. Samtidigt är det djupt beklagligt att detta möte överhuvudtaget är nödvändigt. Jag heter Hrafn Margeirsson och vill kort redogöra för mina egna erfarenheter av covidvaccinationerna och deras konsekvenser. Personligen har jag knappast någon anledning att klaga. Jag fick inga biverkningar av dessa vaccinationer, och det av ett helt enkelt skäl: Lyckligtvis har jag aldrig fått dem. Det berodde inte på förutbestämd envishet eller ideologiskt motstånd. Jag var som många andra. Jag satt som trollbunden framför de första informationsmötena om civilförsvaret med det numera berömda trion, som senare fick sällskap av ytterligare några briljanta talare som delade med sig av sina visdomar till nationen. Men när dessa presskonferenser blev allt vanligare och jag kunde betrakta dem med mer kritiska ögon, började de kännas allt mer märkliga för mig. Jag fick intrycket att talarna hade fått frågorna i förväg. De journalister som var närvarande försäkrade mig senare att så inte hade varit fallet. Ändå var det väldigt nära – Reportrarna fick tydligen bara ställa en fråga och fick inte ställa följdfrågor. Följaktligen kunde tjänstemännen i princip svara precis som de ville, utan att någonsin behöva underbygga sina påståenden. Då anlände läkemedlen som skulle rädda världen till Island. Jag minns fortfarande den första leveransen mycket väl. Den statliga tv-kanalen RÚV var på plats för att rapportera om händelsen. Det handlade om två små lådor som vägde cirka 12 till 15 kilo vardera. De hade placerats på ett effektfullt sätt på en stor lastpall, och sedan transporterade en enorm gaffeltruck pallen genom ett lager under poliseskort. Jag minns fortfarande att jag tänkte: ”Vad är det här för en absurd teaterföreställning?” ”Vad är det egentligen de försöker sälja till oss?” Därefter inleddes vaccinationskampanjen i idrottshallen i Laugardalshöll. Även RÚV var ständigt på plats och intervjuade gång på gång samma ovanligt glada sjuksköterska, som nästan varje gång log och skrattade. Allt var underbart, allt var positivt, allt gick smidigt. I bakgrunden hördes Freddie Mercurys största rockhymner på hög volym. Allt ska kännas upplyftande och spännande. Men för mig luktade det som dåligt utformad propaganda. Men det var inte ett nöje för alla. Snart började rapporter dyka upp om personer som insjuknade allvarligt kort efter att de hade fått vaccinet. Lyckligtvis återhämtade sig många igen – de flesta i alla fall, men säkert inte alla. Jag minns ett inslag från RÚV om en äldre man, jag tror att han var från Mosfellsbær, vars fru hade vaccinerats bara några dagar tidigare. Hon blev nästan omedelbart allvarligt sjuk och avled redan samma natt. I min naivitet trodde jag att kampanjen skulle stoppas omedelbart och att en utredning skulle inledas. Men inget sådant hände. Vaccineringarna fortsatte som om ingenting hade hänt, och händelsen utreddes aldrig vidare. Jag minns också en annan rapport om en 19-årig kvinna som dagen efter en injektion blev förlamad från höften och nedåt och måste föras till Landspítali. Även den här historien försvann utan någon ytterligare rapportering, och än i dag vet jag inte om hon har återhämtat sig. Ungefär samtidigt såg jag rapporter i danska medier om att Danmark hade dragit tillbaka AstraZeneca-vaccinet från marknaden på grund av allvarliga biverkningar som hade observerats på olika håll. Men just vid den tidpunkten hade Island fortfarande 70 000 doser av AstraZeneca-vaccinet i lager – och varenda en av dem har givits ut. Därefter följde en, enligt min mening, ytterst anmärkningsvärd artikel som publicerades i tidskriften Mannlíf i mars 2021. Journalisten Trausti Hafsteinsson rapporterade att Alma Möller, [Alma Dagbjört Möller är en isländsk läkare och politiker] dåvarande direktör för det isländska hälsovårdsverket och en av de starkaste förespråkarna för en landsomfattande vaccinationskampanj, personligen hade ingripit att sin egen svärmor på äldreboendet Sóltún inte ska få vaccinationen. Den äldre damens son är Torfi Fjalar Jónasson, en kardiolog och make till Alma Möller. Vad visste detta läkarpar redan då som andra inte visste? De har aldrig tvingats svara på den frågan. Inom finansvärlden är det ett brott att utnyttja konfidentiell insiderinformation. Eftersom jag själv alltid har varit frisk, utgick jag från att jag, om jag skulle smittas av viruset, med största sannolikhet skulle tillfriskna av sig själv. Därför valde jag att inte vaccinera mig. Jag gick överallt. Jag har aldrig desinficerat händerna. Jag har rört vid butikshyllor, kundvagnar, räcken, hissknappar och tangentbord. Jag har utan tvekan skakat hand, kramat människor och kysst dem som uppskattade det. Jag har aldrig testat mig, har aldrig suttit i karantän och har i stort sett inte vidtagit några försiktighetsåtgärder, förutom att bära munskydd där det var absolut nödvändigt. Och nu har konsekvenserna verkligen hunnit ikapp mig. Än i dag vet jag inte ens om jag överhuvudtaget har smittats av covid. Det borde egentligen vara den epidemin som skulle begrava oss i massor i massgravar. Men alla hade inte samma tur. I mitten av juni 2021 fick min dotter, som just hade fyllt arton, ett COVID-19-vaccin från Pfizer, följt av en andra tre veckor senare. Partinummerna var FC2336 och FE2090. Enligt undersökningar innehöll dessa partier spår av E. coli-föroreningar och den cancerframkallande SV40-promotorn. Ämnen som används i laboratorieförsök för att framkalla cancer hos råttor och andra försöksdjur. Hon hade alltid varit helt frisk, tränade intensivt och tävlade internationellt för Island på juniornivå inom sin gren. Men kort efter den andra vaccinationen började hennes hälsotillstånd försämras. Till en början uppstod störningar i hennes menstruationscykel – något som tusentals kvinnor upplever, många av dem i mycket påtaglig form. Trots detta visades föga förståelse, och man avfärdade dem ofta som hysteriska eller anklagade dem för att inbilla sig saker. Begreppet ”kvinnofientlighet” har använts redan för betydligt mindre saker. Senare, den vintern, svimmade min dotter två gånger under idrottstävlingar på grund av olidliga ryggsmärtor, som man länge inte kunde hitta någon förklaring till. Sedan tillkom ångestattackerna. Något som hon aldrig tidigare hade behövt kämpa med. Hon fick ångestdämpande läkemedel utskrivna. Kort därefter drabbades hon av kronisk diarré, som visade sig vara ytterst svår att behandla. Läkarna tillskrev detta som biverkningar av läkemedlen. Sedan uppstod aptitlöshet och svårigheter att svälja. Återigen skylldes det på medicinerna. Fram till 2024 hade hon gått ner tio kilo – och hon hade ju ändå aldrig varit särskilt kraftig. Trots detta skyllde läkarna allt på medicinerna. Den sommaren arbetade hon i Mývatn-regionen. I juli 2024 sökte hon läkarhjälp där på grund av kraftiga buksmärtor och ett försämrat hälsotillstånd. Hon fick smärtstillande medel och skickades hem. Inga blodprover togs. En vecka senare, när hennes tillstånd hade försämrats ytterligare, åkte hon till sjukhuset i Húsavík. Där fick hon diagnosen gastrit, ordinerades läkemedel och skickades hem. Inte heller här genomfördes några blodprover. I augusti var hon redan så försvagad att hon inte längre kunde arbeta. Hon återvände till Reykjavík och begav sig till akutmottagningen på Landspítali. Där gjordes äntligen blodprover – och resultaten skrek bokstavligen cancer! Cancern hade sitt ursprung i tjocktarmen – något som så gott som aldrig förekommer hos unga kvinnor – och hade redan spridit sig till levern och lungorna. Chocken för henne och alla som stod henne nära var obeskrivlig. Några dagar senare, efter jobbet, satt jag i fikarummet och bläddrade igenom en norsk tidskrift som heter ”Steigen”. Helt av en slump stötte jag på en artikel med rubriken: ”COVID-vacciner orsakar cancer.” Där beskrevs en ny kategori av aggressiva cancerformer, som numera kallas ”turbokancer”. Det var första gången jag stötte på det här begreppet. När jag sakta tog mig igenom den norska texten insåg jag att artikeln punkt för punkt beskrev min dotters sjukdom. Under sjukdomens vidare förlopp uppfylldes vart och ett av kriterierna exakt så som det beskrevs i artikeln. Det medicinska teamet som behandlade henne var rådlöst och förtvivlat. Enligt deras utsago hade de aldrig tidigare upplevt att cancer spred sig så snabbt. Den 12 november 2024 avled min dotter på Landspítali, 21 år gammal, efter att ha fått två dödliga COVID-19-vaccinationer, som enligt min mening ledde till hennes död. ”Men var det inte bara en genetisk anlag?“, undrar kanske någrar. ”Har du några bevis för dessa påståenden?” Mitt svar är: Under hennes sista kamp för överlevnad togs och analyserades långt över hundra vävnadsprover. Varje enskilt resultat visade samma sak: hon uppvisade inga underliggande riskfaktorer för cancer. Hon hade varit helt frisk. Dessa vaccinationer finansierades av det isländska hälso- och sjukvårdssystemet. När den isländska staten undertecknade avtalet med läkemedelstillverkarna avstod dessa företag uttryckligen från allt ansvar för skador som deras produkter skulle kunna orsaka mottagarna. Anledningen till detta var enkel: Dessa produkter befann sig fortfarande i testfasen och hade inte testats tillräckligt. Det fanns varken långtidsstudier eller tillräckliga kortsiktiga säkerhetsstudier, och dess effektivitet mot viruset hade inte heller bevisats. Därmed tog den isländska staten på sig det fulla ansvaret för de skador som uppstod till följd av detta. Parlamentet antog lag nr 156/2020, som fastställer statens ansvar gentemot personer som har lidit skada till följd av dessa produkter. Trots detta är det oerhört svårt för personer som drabbats av skador till följd av vaccinationer att få upprättelse eller ersättning från den isländska staten. För ungefär ett år sedan anordnade ”Isländska cancerföreningen” här i Skógarhlíð ett symposium på temat ”Hur kan man minska risken för cancer?”. Huvudtalare var Alma Möller, tidigare hälsodirektör och nuvarande hälsominister. Hon talade ganska bra. Hon betonade vikten av en hälsosam kost, att avstå från alkohol och tobak, tillräcklig sömn, motion och en aktiv livsstil. Allt är helt rimliga råd. Efter symposiet väntade jag på henne på parkeringen och frågade om hon hade tid att prata med mig en stund. Hon svarade vänligt att hon inte hade bråttom. Jag tackade henne för hennes föredrag, som jag, hade uppskattat på många sätt. Jag tillade dock att jag tyckte det var märkligt att hon varken hade nämnt den tydliga ökningen av överdödligheten under de senaste fyra eller fem åren, eller den kraftiga ökningen av cancerfallen under samma period – särskilt bland unga människor. ”Det känner jag inte till”, svarade hon. ”Det har jag aldrig hört talas om.” Jag sa: ”Alma, jag tror helt enkelt inte på dig.” Du var ju tidigare hälsodirektör och är nu hälsominister. ”Det måste du väl veta.” ”Nej, det har jag aldrig hört talas om”, insisterade hon. ”Det är helt nytt för mig.” Då frågade jag henne om hon trodde att det kunde finnas ett samband med covidvaccinationerna. ”Covid-vaccinationerna?” ”Absolut inte”, svarade hon. ”De var ytterst säkra, effektiva och nödvändiga.” ”Där har ni helt fel.” Jag svarade då: ”Varför hindrade ni då er egen svärmor i Sóltún från att vaccineras i slutet av 2020?” Jag tror inte att jag någonsin har sett en människas ansiktsuttryck förändras så snabbt. Vid den tiden använde den äldre damen en käpp, och ett ögonblick trodde jag att hon skulle slå mig med den. ”Du borde veta att jag inte pratar med främlingar om min svärmors medicinska angelägenheter”, snäste hon åt mig. Aldrig.“ ”Och ni bör också veta att hon till slut ändå fick vaccinet.” Det ironiska i sammanhanget var förstås att hon hävdade att hon aldrig pratade med främlingar om sin svärmors hälsotillstånd – strax efter att hon hade pratat om det med en främling. Jag frågade henne lugnt om hon åtminstone skulle vara beredd att prata om covidvaccinationerna i allmänhet, helt bortsett från sin svärmor. Hon svarade inte. Plötsligt, i stor brådska, haltade hon snabbt fram till sin tjänstebil och körde iväg utan att ens säga adjö. Människors reaktioner avslöjar ofta mycket mer än deras ord… Avtalet som godkändes av parlamentet – och i vilket den isländska staten övertog ansvaret på läkemedelsföretagens vägnar – lades aldrig fram för parlamentet självt. Medierna fick aldrig tillstånd att se avtalet. Och det isländska folket, som i praktiken användes som försökskaniner, fick under inga omständigheter se det. Det behandlades som en statshemlighet. Lyckligtvis läckte avtalet till slut ut på internet – och som tur är, har jag här en utskriven kopia av det. På senare tid har jag ofta funderat över orden från den avlidne Styrmir Gunnarsson, som under många år var chefredaktör för ”Morgunblaðið”. Hans uttalanden har redan citerats många gånger. Styrmir var en allvarlig och eftertänksam man som inte talade lättvindigt. I sitt vittnesmål inför den parlamentariska utredningskommittén efter den isländska finanskrisen 2008 sade han: ”Jag har iakttagit detta samhälle i över femtio år. Det är ett avskyvärt samhälle. Allt med det avskyvärt. Det finns inga principer. Det finns inga ideal. Det finns ingenting alls. Det finns bara opportunism och maktkamp.” När jag hörde dessa ord för första gången trodde jag att han hade tappat förståndet. Men det hade han inte. När han yttrade dessa ord hade han fortfarande många år framför sig. Och ända till slutet fortsatte han att skriva intelligent och skarpsynt om det isländska samhället. Tack så mycket för att ni lyssnade!

Från tzs.

Källor/länkar: Creative Commons Lizenzen https://www.creativecommons.org/licenses/
22. AZK: „Turbokrebs und Todesfälle nach Coronaspritzen“ von Dr. med. Ute Krüger (05.01.2026) https://www.kla.tv/42170
Hrafn Margeirssons virale Rede im isländischen Original: On Facebook On Kla.TV Vetopedia.org hat über 65.000 Fälle von Impfschäden und Todesfällen nach der Impfung registriert: vetopedia.org Kla.TV-Berichterstattung über Covid-19: kla.tv/Coronavirus